Intervju med synkroåkaren Matilda Nilsson

Sverige har många duktiga synkroåkare som tävlat för några av världens bästa lag i Finland, Kanada och USA. En av dem är Matilda Nilsson, som nu kommit hem efter ett år i Toronto.

Det var efter tre år i juniorlaget Team Spirit (Mölndals KK/Kungsbacka KK), som Matilda Nilsson kände att hon ville mer. Valet föll på det kanadensiska laget Nexxice Junior.

– Jag ville nå längre. En stor anledning till att jag ville just till Nexxice var att jag hade en vän i Spirit som åkt där tidigare. Dessutom ville jag jobba parallellt med konståkningen, och det var lättare att få arbetstillstånd i Kanada än i USA. Och jag gillar Kanada mer som land, säger Matilda Nilsson.

För att komma med i laget fick hon skicka in en audition-video där hon visade upp sina färdigheter på isen. Tränaren i det kanadensiska laget tittade på filmen, och konstaterade i mars 2019 att hon ville ha den då 18-åriga Matilda Nilsson i laget.

I mitten på juni, när studentfirandena var över, bar det iväg över Atlanten.

– Det var nervöst av flera anledningar. Dels är det ändå ett annat språk än jag är van vid. Dels skulle jag bo hos en i laget och hennes familj, som jag inte hade träffat förut. Vi hade pratat en gång på videosamtal, men man vet ju inte om man kommer komma överens. Men som tur är blev vi bästa vänner.

Hur upplevde du själva omställningen?
– Jag mådde bra, men jag hade såklart hemlängtan. Man har ingen man känner där när man kommer dit. Det tog kanske två månader, sen kände jag att det här kommer gå bra. Jag blev god vän med de andra i laget, och jag kände att jag levde min dröm där.

Vilka skillnader märkte du i träningen?
– Skridskoåkningen är verkligen i fokus i Kanada. Vi körde minst 30 minuter skridskoteknik under varje pass, både under försäsongen och under tävlingssäsongen. Tränaren jobbar in i minsta detalj. Saxningen, var exakt foten ska trycka i varje moment, armarnas position.

– Träningen är också upplagd på ett annat sätt. Hemma i Sverige tränade vi fem gånger i veckan, upp till två timmar åt gången. Men i Kanada kunde det ta två timmar att åka till ishallen. Där körde vi i stället mellan tre och fyra dagar i veckan, men mellan tre och fyra timmar på isen åt gången. Det var en stor skillnad.

Vad var roligast?
– När det hårda arbetet lönade sig. Vi hade en ganska tuff start på säsongen, med några tävlingar som var en besvikelse. Men på kanadensiska mästerskapen åkte vi i princip ett felfritt kortprogram. När vi kom av isen och fick våra poäng, då kände jag att det var värt allt slit.

Vad var svårast?
– Att vänja sig vid åkstilen. Nexxice har en annorlunda stil som klubben är känd för. Det är lite svårt att förklara, men de fokuserar mycket på att böja på knäna och böja på anklarna i åkningen. Det ska hela tiden finnas ett ”gung”. I Sverige tränar vi naturligtvis också skridskoteknik. Men det här var ändå en annan sak, som jag behövde anpassa mig till. Jag fick träna på det under hela säsongen.

Du och Nexxice Junior tog en femteplats på junior-VM, och där tävlade ni mot ditt tidigare lag Team Spirit som blev sjua. Hur var det?
– Det var roligt. Jag hade inte träffat mina gamla lagkamrater på nio månader. Och detsamma med tränarna. Det var så kul att få se alla igen, men också annorlunda. Jag var ju van vid att göra allt med dem.

– Självklart ville vi slå dem, och de ville slå oss, men det var vänlig stämning. Jag önskade dem bara gott.

Vad har du lärt dig om dig själv, av ditt år i Kanada?
– När jag kom dit var jag väldigt blyg. Jag tror att jag lärt mig att vara mer utåtriktad, och lite på att jag kan åstadkomma mer än jag tror. Jag har definitivt vuxit som person.

Varför ville du inte stanna längre?
– Jag måste förbereda mig på att studera på universitetet här i Sverige. Sedan kostar det förstås en hel del att åka utomlands. Så hur mycket jag än älskade att åka där, så var det dags för mig att komma hem.

Vad skulle du säga till dem som funderar på att åka ett år i ett lag utomlands?
– Jag tycker verkligen att man ska göra det om man har chansen. Det är tufft att vara utan familjen, men man får vara med om så mycket, och man får så många nya vänner, säger Matilda Nilsson.

 

Text: Filip Stiller Borowicz

Se fler liknande nyheter

Stockholm 2021 – ett annorlunda VM

I mars är det dags för VM i konståkning i Ericsson Globe i Stockholm. Just nu arbetar VM-organisationen i Sverige...

Internationell säsongspremiär för Crafoords och Algotsson

Idag inleds NRW Trophy i tyska Dortmund. På plats för att representera Sverige finns syskonparet Greta och John Crafoord, Matilda...

Möt Svenska Konståkningsförbundets nya ordförande

På Förbundsmötet i september fick Svenska Konståkningsförbundet en ny ordförande. Helena Rosén Andersson är justitierådet som växt upp inom konståkning...

Elitserien i Borås blir premiär för svenska stjärnor 

Flera av svensk konståknings största namn gör sin första tävling för säsongen vid Elitserien i Borås i helgen. Siktet är...

Nikolaj Majorov är årets Hans Lindh-stipendiat

Styrelsen för Hans Lindhs Stipendiefond har utsett Nikolaj Majorov till årets Hans Lindh-stipendiat. Stort grattis Nikolaj!

Bronsmedalj för Majorov i Nebelhorn Trophy

Det blev en internationell säsongspremiär med mersmak då Nikolaj Majorov ikväll slog till med ett kanonåk i den avslutande friåkningen...

Internationell säsongspremiär

På torsdag inleds Nebelhorn Trophy i Oberstdorf. På plats för för att representera de svenska färgerna finns landslagsåkarna Cassandra Johansson,...

Förbundsforum 2020 – stort engagemang för vägen framåt!

Med fokus på trygg idrott och hur föreningar, distrikt och förbund tillsammans ska jobba för att minska glappet mellan målbild...

Dubbelt Nylander i konståkningspodd

I maj 2020 sändes första avsnittet av Sveriges första och enda podd om konståkning, Twinskate. Men vilka är det som...

Förbundsutvecklingsplanen – svensk konståknings ”hur”

Strategi 2026 är svensk konståknings färdplan för att nå målen i våra pusselbitar. Men hur tar vi oss dit? På...